Torsk på fisk ?
Det svenska fisket överskrider torskfiskekvoten med 20% enligt uppgifter från EU- kommissionen, och därmed tillhör vår fiskeflotta de sämsta i Europa (endast Polens fiskeflotta överskrider kvoterna mer). Allt fler människor tar nu ställning för att sluta med torsk (gardus morhua), och söker alternativ till middagsbordet. Nedan kommer först ett par vanliga ersättningsfiskar som jag anser att miljömedvetna människor bör välja bort, följt av ett par tips på fiskar som är bättre ur miljösynpunkt:
Bleka och Alaska Pollock (Pollachius Pollachius och theragra chalcogramma)
I skolbespisningen ersätts torsken ofta av den billiga fisken Bleka. När den simmar i nordatlanten kallas den för "Bleka", och när den simmar i norra Stilla Havet, kallas den för "Alaska Pollock". Förr kallades pollocken för oceanernas skräpfisk, man slängde den överbord, för den gick inte att äta. Under 60- talet började man använda den för industrifoder, och i dag är Stilla Havs- varianten allt vanligare i frysdisken. Men blekan och pollocken är inget bra alternativ, vare sig ur kvalitets-, miljö eller hälsosynpunkt. Den är väldigt ömtålig och kräver ett energislösande omhändertagande, samtidigt som den innehåller extremt höga kolestorol- värden, vilket kan leda till åderförkalkning. Så om skolbespisningen ger dina barn "Lyrtorsk", "Alaska Pollock", "Alaskasej", eller "Pollack" (fiskarna går under många namn), säg då till dem att fisken vare sig är god eller nyttig. Ur miljösynpunkt är den vidrig, då den "Bleka" som säljs i frysdiskarna under namnet "Pollock", i regel fiskas i trakterna av Alaska, där den också fryses in. Sedan fraktas den med fartyg till Kina, där den tinas, packas, styckas och omfryses. Därefter transporteras eländet vidare till Europa, som är den enda kontinent där man betraktar blekan som matfisk. Inte vidare miljövänligt, alltså. Vill man äta en god bleka, bör man fiska den själv. Den är inte helt ovanlig längs västkusten, och färsktillagad är den smakmässigt en helt okej matfisk.
Hoki (Macuronus Novaezelandiae och Macuronus Magellanicus)
Hokin lever i södra delen av Stilla Havet och sydöstra delen av Indiska oceanen, främst runt kusttrakterna av Australien, Nya Zeeland och Chile. Egentligen är det en kummelfisk, men har ändå ersätt torsken på många middagsbord. Den introducerades under mitten av 90- talet när den dåvarande TV- kocken Rickhard Nilsson (i tv- programmet Aspegren mitt i maten) knäckte extra för Findus, och skapade en fiskgratäng med Hoki- filé. Det var genombrottet för Hoki i Sverige. Ur smak- och hälsosynpunkt är Hokin en relativt bra fisk, men ur miljösynpunkt är det inget vidare att transportera denna avlägsna fisk till våra breddgrader. Det finns också vissa rapporter om utfiskning kring vissa av Hokins lekområden.
Kummel (Merluccius Merluccius)
Nackdelen med den kummel som finns i Skagerrak är att den lätt faller sönder under tillagningen, men den är god (särskilt pocherad), nyttig och långt från utfiskad. Kummeln är i regel också mer rik på B6 och B12, än släktingen Hoki. Ett fullgott alternativ, som kan ätas inte bara för smakens skull, utan också med gott samvete.
Gädda (Esox Lucius)
Som inlandsbo måste jag ju slå ett slag för en av våra vanligaste insjöfiskar. Gäddan är rik på selen och sprängfylld med vitamin B12. I många europeiska länder är gäddan en delikatess, här i Sverige är den lite bortglömd. Som matfisk är den finast när den är mellan 1 och 2 kg stor. Är den större än 3 kg, blir smak och konsistens mer vattnig. Gäddan kan tillakas variationsrikt. Man kan göra kryddstarka färsbiffar, ugnsbaka den, grilla den, eller göra goda grytor med den. Själv har jag prövat ett gott recept med jordnötter och ingefära - vilket rekommenderas varmt (för alla utom för min syster, som inte tål jordnötter). Gäddan är, likt all insjöfisk, den minst energikrävande fisken, vilket ju är bra för den miljömedvetne. Kom dock ihåg att begränsa intaget av insjöfisk om du är gravid, detta på grund av miljögifterna i våra insjöar.