När det brinner i knutarna...
Just nu pågår en form av vandalisering i trakterna runt Borås som är bedrövlig. I området kring Sandared har bland annat ett flertal olika föreningsstugor för fotboll, jakt och friluft mfl, samt järnvägsmagasinet i centrala byn, fått krossade rutor och inbrott. Polisen tycks ha stått handfallen, och har inte klarat av att sätta dit förövarna, något som fått en pensionerad polis i byn att surna till och börja tala om att inrätta nattliga medborgargarden...
I måndags sattes jaktstugan i Götebacka (som bara några dagar tidigare drabbats av grov skadegörelse) i brand.
En av de personer som är aktiva i klubben ringde brandkåren, men fick till svar att de inte hade tid att komma, men att de eventuellt skulle ringa tillbaka lite senare. Just ett snyggt svar, när det bokstavligen brinner i knutarna...
Eftersom markerna är torra, var den stackars mannen oroad över att branden skulle sprida sig ut över nejderna, och sprang för att hämta hjälp. Min pappa, och de andra snickarna som jobbade med att resa villor någon kilometer från jaktstugan, fick släppa allt vad de hade till hands, och springa för att hjälpa till med släckningen.
I dag rapporteras det om skogsbränder utanför Svaneholm. Jag hoppas att de som rapporterade in om den branden, inte fick till svar att brandåren inte hade tid, men att de eventuellt skulle höra av sig senare...
- - -
När man möter sådana här historier i vardagen, så kan man ju undra hur det har blivit såhär... Hur kunde det ske, att sunt förnuft och förmåga att skrida till handling ersatts av byråkrati och någon form av inkonsekvent beredskap som främst utformas utifrån uppdiktade hot om terrorattentat?
När polisen och brandkåren sviker landsbygden, 10 km från centrala Borås, hur ska man då upprätthålla medborgarnas förtroende för det offentliga samhället? Och är det inte just bristen på tilltro till vårt gemensamma, som utgör grogrund för ett ökat missmod och ett växande förakt?