Småpåven på tåget...
Jag förklarade för honom, att mitt uppdrag som politisk sekreterare, innebar nästintill en fördubbling av den lön som jag hade som butikspersonal, något som jag egentligen tycker är orättvist. Som butiksanställd hade jag nästan lika långa dagar som nu, kanske inte lika många långa, men i effektiv arbetstid var veckorna i stort sett alltid närmre 50 än 40 timmar. Och även om en arbetsvecka i dagsläget, inklusive resor, blir närmre 60 timmar, så undrar man ju ändå om det motiverar en nästintill dubbelt så hög lön.
Metallpåven ansåg nog ändå det, eftersom jag har mer ansvarsfulla uppgifter som politisk sekreterare än som butikspersonal. Fast det där med ansvar begriper jag inte riktigt. Som politisk sekreterare arbetar jag för att stödja omkring 60 förtroendevalda och serva ca 2000 medlemmar. Som butiksanställd arbetade jag tillsammans med 60 anställda för att serva ca 8000 kunder. Var jag inte på plats och låste upp vid ett visst klockslag, så var det lika förödande som om jag i dag skulle missa tåget och därmed komma försent till uppdraget som sekreterare på fullmäktigegruppens möte.
Min lön i dag är hög, tycker jag. Nästan lite skamligt hög... Samtidigt är den långt mycket lägre än vad många andra tjänar (inklusive vissa småpåvar), något som jag ständigt får höra som motiverande ursäkt till att jag erhåller den lön jag gör. Men jämfört med vad jag skulle tjänat i butiken är den fortfarande nästan dubbelt så hög, och i Reinfeldts Sverige, där vi med ganska höga inkomster får mer i skattesänkning än dem med låga, så blir orimligheten än större.
Småpåven från Metall ansåg inte att där fanns någon orättvisa - det gör jag. Det är f-n inte rättvist att en löneökning på 3%, innebär flera hundra mer för mig, än en löneökning på 3% för en butiksanställd.
Snälla fackförbund - sluta kräva löneökningar i procent! Då späder ni bara på klyftorna! Och snälla fackförbund - byt ut de småpåvar som inte ser någon orättvisa i att en som jag tjänar dubbelt så mycket som en butiksanställd, samtidigt som en som jag inte ens tjänar hälften så mycket som en av LO:s småpåvar...
Bra reflektion, Tony. Tågresor är verkligen ett bra tillfäle att komma folk inpå livet som man annars kanske inte träffar annat än i tidningsspalterna.
Även om en enskild representants uppfattning inte kan generaliseras tror jag att just denne var ganska representativ. Det sorgliga är att fackföreningsrörelsen idag helt domineras av dess småpåvar som egentligen bara representerar sig själva. Att socialdemokraterna fortfarande tassar så försiktigt kring dessa organisationer vittnar om en dålig verklighetsförankring. Medlemmarna i facket ser si organisation mest som ett försäkringsbolag och bryr sig inte om dess politiska ståndpunkter.
Bättre vore om man verkligen lyssnade till dem som betalar småpåvarnas löner.
Intressant inlägg, som jag spinner vidare lite på. Självklart är lönesättningen orättvis mellan den manligt dominerade sektorer (stora delar av industrin) och kvinnligt dominerade sektorer (servicesektorn framförallt). Men samtidigt ska man vara medveten om att det idag i industrin skapas enorma övervinster. Problemet som jag ser det är inte att lönerna ökar för snabbt i industrin, utan för långsamt i servicesektorn. Just därför behövs det en effektivare och högre omfördelning mellan privat- och offentlig sektor.
Sedan till Thomas: Arbetarrörelsens partier (nu pratar jag också om mitt eget parti) tassar inte försiktigt kring dessa organisationer, utan har en naturlig gemensamhet med dem. Fackförbunden och S och V är två delar av samma rörelse. Dessutom tror jag inte att din beskrivning av medlemmarnas syn på facket stämmer. Det är också märkligt att säga att "småpåvar" (egentligen ett ord som jag inte gillar) bara representerar sig själva, precis som miljöpartistiska språkrör är dessa demokratiskt valda. Facket har heller aldrig varit primärt en politisk organisation, utan är primärt en lönekartell.
Mvh
Stefan Lindborg
Till Stefan:
Jag tycker det är ett problem om löneutvecklingen är som sådan i ett land, att klyftorna mellan den som är rik och den som är fattig ökar. I Sverige har dessa klyftor ökat sedan 80-talets början, och i mina ögon bär såväl arbetsgivarna som de fackliga organisationerna skulden för denna utveckling.
Detta genom att vidhålla att avtal skall ske med procentuella påslag. Sådana påslag innebär alltid att den som redan har mycket får ännu större påslag än den som inte har så mycket, d v s att klyftorna ökar...
Stefan: Jag talar tyvärr av viss bitter erfarenhet. Jag var medlem i metall-86:an från 1977-1990 och i fabriks innan dess. I metall-86:an var vi vid den tiden några tusen medlemmar i sjuhäradsbygden och på medlemsmötena brukade det komma ett tjugotal. Med några få undantag (din partikamrat Kjell Eliasson t.ex.) var det just småpåvar utan förankring på golvet som dominerade den fackliga verksamheten och vad jag vet om dagens motsvarigheter har det inte blivit bättre!
Tony: Läser du LO:s gemensamma krav inför årets avtalsrörelse ser du att det inte alls bara handlar om procentuella löneökningar. Du ser också en särskilt riktad satsning på höjda lägstalöner. Och ja, självklart är ökad lönespridning ett enormt problem. Och något som jag har skrivit flera gånger om på min egen blogg. Senast idag. Ett kanske lika stort problem är att man i industrin idag gör enormt stora övervinster, och så länge omfördelningen mellan privat och offentlig sektor inte fungerar så tycker inte jag man kan skuldbelägga metallarbetarna för att de kräver stora löneökningar. Hade det varit bättre om dessa pengar gått till aktieutdelningar?
Thomas: Jag har aldrig hävdat att det inte finns problem i fackföreningsrörelsen. Det gör det. Samtidigt är det inte konstigt om fackets medlemmar ser facket som ett försäkringsbolag (ditt ord, jag hade nog valt ett annat) eftersom det är just det som facket i grunden är; en försäkringsorganisation mot lönedumpning och konkurrens mellan arbetstagare.
Stefan:
Jag motsätter mig inte kraven om högre lön för någon människa, vare sig de är med i Handels eller i Metall. Och jag förespråkar gärna högre lägstalöner inom samtliga yrken, och kanske framförallt inom de praktiska yrkesområdena, oavsett om det handlar om att utföra omvårdnad, svetsning eller försäljning.
Jag har läst LO:s gemensamma krav, och det var därför jag blev både förvånad och förfärad, när en av dess företrädare inte verkade inse bekymren med de ökade löneklyftorna.
Hur hårt kommer kraven om minskade klyftor att drivas, om de som är satta att driva kraven, inte prioriterar dem? Det är den frågan som bekymrar mig...