Min farmor...

Tittade förbi hos farmor häromdagen. Vi sjöng lite gamla låtar tillsammans, hon och jag. Vi sjöng om näckrosor som blommar, om kejsarinnan uti Kina och om realisationer av allehanda slag.

Farmor Irma är gammal, sjuk och senil, men glad och skojfrisk. Trots att hon mestadels ligger i sängen, och hennes ljudliga stämma förbytts till lågmälda mummel, så gillar hon att skoja med en, när man sitter brevid henne och håller henne i handen. Vissa stunder frågar hon om Valter, d v s farfar, som gick bort för ganska precis ett år sedan, och får något ledsamt i blicken. Och farfars närvaro är stor i rummet, det känns...

Ovanför sig har farmor nämligen en stor tavla med en clown. Den har farfar målat - den var hennes favorit bland alla hans tavlor. Inte så konstigt, för den är verkligen färgsprakande, vacker och kul. Och någonstans påminner anletsdragen om farmors. När man studerat tavlan en stund, ser man att clownen har hennes kinder och mun, hennes ögon, och ja, till och med den frisyr som hon bar under större delen av sin ålderdom. Den är farmor, fast samtidigt en färgsprakande clown. Farmors inre egenskaper ditmålade på hennes yttre anletsdrag...

Så sjunger vi vidare om kejsarinnan uti Kina, och alla andra små revynummer som hon framträdde med i Borås på 40- och 50- talen. Tillsammans med farfar, Hademo, Plåtis, Petersson, Borssén och de andra som höll på med revyer i Borås på den tiden...

När min pappa var liten, bara omkring ett par - tre år, skojade Plåtis med farmor, genom att övertala min lille spoling till far att rusa upp på scenen, just när hon stod och sjöng ett av sina revynummer. Hon sjöng "Realisationsvisan", som handlade om hur slagsmål bröt ut, när rean kom till stan. Han rusade fram till farmor, som var iklädd trasor som om slagsmålet varit vilt, drog henne i den sönderslitna kappan och ropade:

- Mamma, jag måste kissa! Nu, mamma, kom!

Till publikens stora förtjusning, naturligtvis...

I dag är den händelsen en av få som hon minns med klarhet. Än i dag brukar hennes stämma bli mer lik den ljudliga och lite gälla röst hon hade i sin krafts dagar, när "realisationsvisan" kommer på tal.  Den där stämman, som präglade samtliga videoinspelningar från 80- och 90- talet eftersom den trängde igenom allt, den längtar jag ibland tillbaka till. Den rösten, hennes goda brödkakor och saft. Sådant som man såväl både minns rent ljudligt och smakligt, men som för evigt tillhör det förgångna. Precis som hennes illmariga ögon när vi satt och spelade bluffstopp när jag var barn. Baske mig, ingen av mina kompisar lyckades knäcka min farmor när det gällde bluffstopp...

Nu ligger hon där stilla och fridfullt, sjungandes gamla revynummer för sig själv. Någonstans mellan nu och evigheten, med clownen över sängen, i ett eget litet rum på ett av landets otaliga demensboenden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback