Den där Mona...

Jag mötte den där Mona för första gången på våren 1990. Min klass hade vunnit en kunskapstävling som hette "Knallenian",  och förstapriset var en resa till Stockholm, med riksdagsbesök och Gröna Lund på programmet. Det första som stack ut med den där Mona var just hennes vardaglighet. Till skillnad från informationen från Per Unckel och de övriga vi fått möta i korridorerna, började den dåvarande arbetsmarknadsministern med att gå runt i rummet, ta alla i hand, och hälsa. Man kände sig välkommen. Dessutom pratade hon ett språk som vi niondeklassare förstod, och tog sig en dryg timmas tid till att svara på våra frågor.

Nu var mötet med den där Mona inte själva höjdpunkten för resan, det var i snället Lustiga Huset på grönan ( för att inte tala om Spökhuset, där Jocke från Sundshult tyckte att jag var jättenojjig). Men mitt första möte med den där Mona var ändå något att lägga på minnet, just för att hon var väldigt annorlunda jämfört med många av de andra vi mötte...

Oavsett vad man tycker rent sakpolitiskt, är det faktiskt ganska befriande att det finns utrymme för vardagliga människor inom politiken, och inte bara för plattitydälskande teknokrater. Därför känns det ganska bra att (s) sannolikt väljer den där Mona till sin nya partiledare. Sedan kan man ju hoppas på att den förnyelse som utlysts, också kommer genomföras. Det vore enklare att motivera ett rödgrönt regeringsalternativ bestående av (s) och (mp) i valrörelsen 2010, om så skulle bli fallet...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback