Sorg & glädje
Onsdagen var fylld av både sorg & glädje, och jag måste nog medge att en balans mellan sorg & glädje är nyttig för själen...
Var på begravning i Örby kyrka, där en av "Carlssons töser" höll ett gripande tal, till och om sin avlidne far. Den där Carlsson var en genuint grön människa, något jag imponerades av första gången jag mötte honom. Han var med på mitt första möte med Miljöpartiet, en solig sommardag 1994, och till skillnad från de övriga, som mest talade valbudget, ekonomi och strategi, så talade han ekologi och ekosofi (även om han själv aldrig skulle använda de uttrycken).
Och i dag när en av Carlssons töser stod där i kyrkan och talade om sin far, så blev han åter mycket levande, ty en sådan målande beskrivning gav hon. Mitt i sorgen kändes det väldigt fint...
Men dagen var som sagt också glädjefylld, det blev ett snabbt men trevligt besök på kansliet i Borås, och ett ännu snabbare besök i Högskolans kantina.
Och på tåget upp mot Vänersborg såg jag en liten pojk som stod på perrongen, och överlycklig hoppade upp i famnen på sin mamma och pappa som varit ute och rest. Tanken kom då över mig, att denne lille pilt nog också kommer hålla ett gripande tacktal till sina föräldrar en vacker vårdag, förhoppningsvis långt in i framtiden...
Var på begravning i Örby kyrka, där en av "Carlssons töser" höll ett gripande tal, till och om sin avlidne far. Den där Carlsson var en genuint grön människa, något jag imponerades av första gången jag mötte honom. Han var med på mitt första möte med Miljöpartiet, en solig sommardag 1994, och till skillnad från de övriga, som mest talade valbudget, ekonomi och strategi, så talade han ekologi och ekosofi (även om han själv aldrig skulle använda de uttrycken).
Och i dag när en av Carlssons töser stod där i kyrkan och talade om sin far, så blev han åter mycket levande, ty en sådan målande beskrivning gav hon. Mitt i sorgen kändes det väldigt fint...
Men dagen var som sagt också glädjefylld, det blev ett snabbt men trevligt besök på kansliet i Borås, och ett ännu snabbare besök i Högskolans kantina.
Och på tåget upp mot Vänersborg såg jag en liten pojk som stod på perrongen, och överlycklig hoppade upp i famnen på sin mamma och pappa som varit ute och rest. Tanken kom då över mig, att denne lille pilt nog också kommer hålla ett gripande tacktal till sina föräldrar en vacker vårdag, förhoppningsvis långt in i framtiden...
Kommentarer
Trackback