Hos farmor
Min farmor är dålig, hennes demens håller så sakta på att vinna kampen om hennes kämparglöd och mod. Hon kräver vård dygnet runt, där hon sitter eller ligger, på demensboendet i Sandared. Kan inte äta själv, kan inte klä sig själv, kan inte byta blöja själv. Men sjunger, det gör hon!
Min farmor uppträdde på revyscenen i Borås, någonstans när landet hämtade sig från krigshot. Det var farmor, farfar, "plåtis", "Hademo", "Curt P" och en mängd andra lokala revyartister som brukade vara med. Ett av de få minnen hon ännu ej berövats, är "Realisationsvisan", som hon sjöng iförd en sönderriven kappa, avbrutna klackar och trasiga strumpbyxor. Den handlade om slagsmålen som uppstod när damerna var ute och letade rea- fynd.
Och där sitter vi, hon och jag, och sjunger för och med varann. Hennes matta strupe orkar inte längre uttala alla orden som en gång, men hon sjunger för allt vad hon kan. Och hon förtäljer ivrigt om när hennes store (min pappa) av en illmarig "plåtis" en afton blivit upplyft mitt under revynumret för att med hög och ljudlig stämma tala om att han måste kissa.
Min farmor har humor. Hon skojar om det mesta, trots att hennes liv sannerligen inte varit så särskilt roligt de senaste åren. Men hon sitter där och sjunger, skrattar och har det trots allt så bra man nu kan ha det, när livet visar sig från sin jävligaste sida. Måtte de snart finna ett botemedel mot demens...
Vill passa på att tacka all fin personal på demensboendet i Sandared, ert fantastiska jobb borde förtjäna betydligt större uppskattning än den som ni tilldelas via lönekuvertet...
Min farmor uppträdde på revyscenen i Borås, någonstans när landet hämtade sig från krigshot. Det var farmor, farfar, "plåtis", "Hademo", "Curt P" och en mängd andra lokala revyartister som brukade vara med. Ett av de få minnen hon ännu ej berövats, är "Realisationsvisan", som hon sjöng iförd en sönderriven kappa, avbrutna klackar och trasiga strumpbyxor. Den handlade om slagsmålen som uppstod när damerna var ute och letade rea- fynd.
Och där sitter vi, hon och jag, och sjunger för och med varann. Hennes matta strupe orkar inte längre uttala alla orden som en gång, men hon sjunger för allt vad hon kan. Och hon förtäljer ivrigt om när hennes store (min pappa) av en illmarig "plåtis" en afton blivit upplyft mitt under revynumret för att med hög och ljudlig stämma tala om att han måste kissa.
Min farmor har humor. Hon skojar om det mesta, trots att hennes liv sannerligen inte varit så särskilt roligt de senaste åren. Men hon sitter där och sjunger, skrattar och har det trots allt så bra man nu kan ha det, när livet visar sig från sin jävligaste sida. Måtte de snart finna ett botemedel mot demens...
Vill passa på att tacka all fin personal på demensboendet i Sandared, ert fantastiska jobb borde förtjäna betydligt större uppskattning än den som ni tilldelas via lönekuvertet...
Kommentarer
Trackback